Lovers are Lonely
Jag brukar säga att världen skulle vara en mycket bättre plats om alla bara gick utanför sig själva i 2 minuter för att få se sig själva utifrån med mina ögon för att få inse att: "Okej, såhär fånig är jag. Då tar jag och slutar med det nu.". Tänk om alla übertöntiga maktgalningar i Afrika och USA bara skulle kunna förstå hur fåniga dom är, tänk vad lite krig det skulle bli och tänk vilken underbar plats planeten Tellus då skulle vara.
Idag insåg jag att mina insiktier inte alltid är helt positiva enns för migsjälv. Jag brukar (läs brukade) alltid säga att "Lovers are Lonely" och har alltid hävdat att jag är den eviga singeln (okej kanske inte riktigt så grovt, men you get the picture). Men sen blev jag kär och olycklig tills jag äntligen fick the object of my desire. Nu har jag varit kär (läs inbillat mig att jag varit kär) i snart två månader.
Men vad händer? (tänk kvarteret skatan, mjölkhållaren) Jo jag stöter på en kille jag var på g med för ett år sedan, ett one night stand sedan i somras samt mitt ex. Dessutom så fick jag senare på kvällen ett telefonsamtal från en kär vän som jag inte riktigt kan placera in i facket bara vänner och till råga på allt så bjuder en kille (som är basically inkarnationen av min dröm-man) mig på sin bal.
Fuck vad ensam man känner sig när man ser sig själv med sina egna ögon och bara står där med sin nästan pojkvän (som föräldrarna älskar) som jag mot alla odds sagt jag älskar dig till. Tänk att jag istället för att ha alla dessa underbara killar som världen består av har en endaste som dessutom skickar sms med hälsningsfrasen "hej gosunge".
"Hej gosunge"?!? Sorry (jag har lurat migsjälv i två månader snart) men jag spyr...
Där sätter jag punkt, gulliga saker och förhållanden är inte min grej. Vafan tänkte jag på?
