Early winter

Jag har inte alltid haft lätt för att prata med okända människor eller människor jag känner heller för den delen. Ärligt talat så bara kom det en dag som ett brev på posten. Tills jag var ungefär 12-13 år var jag ganska blyg i vanliga fall men blygast var jag på släktmiddagar och släktträffar. Jag och min syster var likadana. Jätteskygga och gömde oss bokstavigt talat under mammas kjolar (om de var tillräckligt stora förstås). Men sen en släktträff när jag gick i sexan släppte det bara, jag vet inte vad som hände men helt plötsligt var det som om blyghetens slöja bara for iväg med vinden.

Sen kom självförtroendet och förmågan att kunna hålla monologer långa som Mollys i Finnegans Wake, dessutom så har jag förfinat förmågan att kunna prata med okända människor om vad som hälst utan att för obekväma tystnader uppstår. Jag har därför sedan dess ansett migsjälv som ganska jobbig men jag har aldrig riktigt brytt mig eftersom att jag själv älskar pratglada människor som faktiskt har något att säga och som ABSOLUT inte upprepar sig (jag hatar när folk förklarar något för mig som jag redan vet) eller pratar långsamt.

Enjoy the silence är en utav mina favoritlåtar och jag tänkte att jag så fort jag har tid skall jag låta trycka en ball t-shirt med den texten eftersom att jag sällan är tyst, so cherish those quiet moments...

Förvånad över att mitt drömjobb är radiopratare?