Early winter

Jag har inte alltid haft lätt för att prata med okända människor eller människor jag känner heller för den delen. Ärligt talat så bara kom det en dag som ett brev på posten. Tills jag var ungefär 12-13 år var jag ganska blyg i vanliga fall men blygast var jag på släktmiddagar och släktträffar. Jag och min syster var likadana. Jätteskygga och gömde oss bokstavigt talat under mammas kjolar (om de var tillräckligt stora förstås). Men sen en släktträff när jag gick i sexan släppte det bara, jag vet inte vad som hände men helt plötsligt var det som om blyghetens slöja bara for iväg med vinden.

Sen kom självförtroendet och förmågan att kunna hålla monologer långa som Mollys i Finnegans Wake, dessutom så har jag förfinat förmågan att kunna prata med okända människor om vad som hälst utan att för obekväma tystnader uppstår. Jag har därför sedan dess ansett migsjälv som ganska jobbig men jag har aldrig riktigt brytt mig eftersom att jag själv älskar pratglada människor som faktiskt har något att säga och som ABSOLUT inte upprepar sig (jag hatar när folk förklarar något för mig som jag redan vet) eller pratar långsamt.

Enjoy the silence är en utav mina favoritlåtar och jag tänkte att jag så fort jag har tid skall jag låta trycka en ball t-shirt med den texten eftersom att jag sällan är tyst, so cherish those quiet moments...

Förvånad över att mitt drömjobb är radiopratare?

Jag har aldrig haft svårt för att säga nej till saker som jag inte vill göra, detta kan iof. bero på min underbara fantasi som förser mig med de mest otroliga (läs: über-mega-super-duper-otroliga, med krydd) undanflykterna någonsin. There was a time när jag alltid hade så svårt för att säga ja att jag tillslut ringde en vän, for real. Jag fick nog när det var så illa att jag började mumla något om "min grannes katt som faktiskt åt upp min lillasysters groda igår..." när ngn kille som jag egentligen verkligen ville ha sex med började knäppa upp mina byxor, gentlemän som de flesta killar faktiskt är i vårt avlånga land accepterade han detta och sa lugnt att han absolut inte ville pressa mig. Så där stod jag (låg jag) kåt som fan och kunde inte säga ja trots att till och med mitt hjärta verkligen ville ha honom i mig.

Det hela slutade med att jag smsade min bästis och bad henne ringa illa kvickt för ett snabbt terapisamtal i badrummets tysta vrå. Där och då lärde hon mig att säga ja till trevliga stunder som erbjuds oss men som vi allt för ofta blundar för.

Lär inte unga flickor att säga nej, lär dom att säga ja till njutning!
-det finns inga slampor det finns bara tråkiga pretton...

Jag brukar säga att världen skulle vara en mycket bättre plats om alla bara gick utanför sig själva i 2 minuter för att få se sig själva utifrån med mina ögon för att få inse att: "Okej, såhär fånig är jag. Då tar jag och slutar med det nu.". Tänk om alla übertöntiga maktgalningar i Afrika och USA bara skulle kunna förstå hur fåniga dom är, tänk vad lite krig det skulle bli och tänk vilken underbar plats planeten Tellus då skulle vara.

Idag insåg jag att mina insiktier inte alltid är helt positiva enns för migsjälv. Jag brukar (läs brukade) alltid säga att "Lovers are Lonely" och har alltid hävdat att jag är den eviga singeln (okej kanske inte riktigt så grovt, men you get the picture). Men sen blev jag kär och olycklig tills jag äntligen fick the object of my desire. Nu har jag varit kär (läs inbillat mig att jag varit kär) i snart två månader.

Men vad händer? (tänk kvarteret skatan, mjölkhållaren) Jo jag stöter på en kille jag var på g med för ett år sedan, ett one night stand sedan i somras samt mitt ex. Dessutom så fick jag senare på kvällen ett telefonsamtal från en kär vän som jag inte riktigt kan placera in i facket bara vänner och till råga på allt så bjuder en kille (som är basically inkarnationen av min dröm-man) mig på sin bal.

Fuck vad ensam man känner sig när man ser sig själv med sina egna ögon och bara står där med sin nästan pojkvän (som föräldrarna älskar) som jag mot alla odds sagt jag älskar dig till. Tänk att jag istället för att ha alla dessa underbara killar som världen består av har en endaste som dessutom skickar sms med hälsningsfrasen "hej gosunge".

"Hej gosunge"?!? Sorry (jag har lurat migsjälv i två månader snart) men jag spyr...

Där sätter jag punkt, gulliga saker och förhållanden är inte min grej. Vafan tänkte jag på?